Lisebergspedagogik Vardagspedagogik och sappa i material

2014-03-06-09-39-03

Kooperativ aktivitet måleri collage teckning förskolan Filosofiska Skarpnäck 2014

 

I mitt tredje blogginlägg funderar jag kring ett ibland rådande tempo som omärkligt och smygande formar delar av verksamheten i förskolan som ett nutida avtryck av ett stressat samhälle. Jag vill använda måleriet som ett exempel på att sappa i högt tempo en företeelse som jag benämner som lisebergspedagogik. Vad händer om jag som atelierista gör motstånd genom en vardagspedagogik som präglas av att vara stilla, konkretisera sakta, fundera grundligt, titta länge, gräva där jag står?

I virtuella flöden verkar måleriets upptäcktsresor betona att variera material och metod, den estetiska läroprocessen blir som att hoppa från tuva till tuva och utesluter en annan typ av fördjupning med okända förgreningar en mittpunkt ett rhizom. Kartografi och rihzom är för mig vansinnigt spännande och något som jag ska ge mig i kast med längre fram när jag klurar runt rumsligheter.

Jag tror att samtidens barngeneration behöver tränas i tålamod och ett upplevelsebaserat måleri genom material -och teknikbyten kan i förlängningen representera en ytlighet en upplevelsepedagogik av mig namngiven som just lisebergspedagogik. Hur skulle en pedagogisk verksamhet och miljö se ut med ett material i ett återkommande fokus som exempelvis grålera som en undersökande bas under en hel termin eller under ett helt läsår? Är det möjligt att erbjuda en annan form av fördjupning – fokus – koncentration för att ge barnen verktyg att möta tomrum och hinna invänta oväntade upptäckter i en annan tidsaspekt.
Är vi pedagoger osäkra på hur en förskoleverksamhet uppfattas utåt och därför inte vågar ge barnen tid för en fördjupning i förhållande till att invänta, ha tråkigt för att ge medel för hitta sin egen tillit, motor och koncentration inuti en ständigt pockande sappvärld i en framåtsträvande samtidskultur där vi inte stannar upp? Barnen bär ju leken i sin hand som ett motgift mot resultathetsen. Vi påminns dagligen om lekens förmåga till fokus när det gäller att uppfinna legobyggen och experimentera med vatten.

I ateljén

På vägen från skiss till gestaltning som konstnär brukar jag använda metaforen att klä en julgran som jag sedan förenklar bit för bit för att hitta en förtätad gestaltning som i slutänden förhoppningsvis bär på en allmängiltighet för att kunna tolkas så fritt som möjligt. Gestaltningen sker inom en ram, ett tema, ett innehåll samtidigt som jag måste bära på en modig öppenhet för att överraska mig själv för att hitta vägar och rum som ännu inte finns. Överraskningens metod kan vara att ta med idéer som jag inte tror på i stunden och vara mindre självkritisk. Min metod är att jag undersöker min skissidé utifrån sakinnehåll i huvudsak miljöfrågor för att hitta uttryck utan att skriva någon på näsan en annan konstnär kanske istället söker sig fram via material och tekniker alla är vi ju olika.

Barn bär förmågan att ta sig till andra platser via skapande och lek och ibland hittar de inte ingången på en gång. En parallell i ateljén är att fastna i processen att tappa förmågan att komma vidare och varje gång tro att nu är jag fast för alltid. Den känslan är sann, djup och ibland outhärdlig och jag tror att samma frustration finns hos barn när de säger jag vet inte vad jag ska göra eller söker hitta ut genom att snurra runt i rummen. Jag tror att det är livsviktigt för kreativiteten att tillåta barn att vara kvar i den obehagliga känslan och ta sig vidare via egen kraft för att befästa tilltron till sina egna förmågor.  En utmaning är att låta barn vara i fred utan någon föreslagen aktivitet, utgång eller omedelbar tillfredsställelse det är svårt men det är fantasivänligt.


2 reaktioner på ”Lisebergspedagogik Vardagspedagogik och sappa i material

  1. Tänker mig människan bestående av flera lager. I de yttre lagren reflekteras vår samtid som till stor del består av ‘shopping’ metaforiskt sett. Vi vill ‘shoppa’ eller sappa som du skriver, oavsett om det sker irl eller digitalt så finns det hundramiljoner möjligheter och genom teknologin kan vi ge och få omedelbar bekräftelse genom ‘like’knappen. Hjärnan, tankarna och känslorna är mer eller mindre på ständig stand-by, individen både passiv och/eller aktiv – upplevelsen av det hela är ett omkring-vaskande på ytan. Den djupare kontakten eller insikten är svår att nå. Avståndet till den inre kärnan (lagret) ökar.
    Att ha tråkigt är i början väldigt frustrerande, men efter en stund slappnar kroppen av och det är här som det fina sker: när kroppen slappnar av, mjuknar även sinnet och vi får kontakt med de lite djupare lagren av oss själva. Detta ser jag tydligt i mina yogaklasser och i min egen praktik; även om jag har gjort ‘hunden’ femtioelva gånger hittar jag alltid ett nytt litet hörn, en ny sensation, en ny insikt när jag stannar i positionen länge.
    Är övertygad att utforskandet av ett enda material gör det möjligt för hjärnan att stilla sig och på det viset låta kreativiteten växa samtidigt som tryggheten och vissheten om sig själv och sitt lärande/skapande/varande blir starkare.

    Gilla

  2. Intressant Andrea att du ser paralleller mellan rörelsefärden till positionen hunden och ett material, det att vara stilla i det lilla som samtidigt bär på en potential att bli det stora, att stilla sig kan vara att växa inåt en osynlig kreativitet på något sätt

    Tänker vidare på grund av din reflektion på fraktaler denna ändlösa rörelse som man liksom hypnotiseras av

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s