Atelierista och Relationell pedagogik

2013-10-14-13-33-35

En atelieristas olika bakgrunder.

Reggio Emilia institutet prioriterar konstnärer vid ansökningar till atelieristautbildningen vilket för mig är en viktigt distinktion i förhållande till andra atelieristautbildningar. Utifrån egna erfarenheter som konstnär, atelierista och pedagog kan jag se kreativa olikheter i mötet med en förskollärare som har vidareutbildat sig till atelierista. Ett inspirerande möte mellan två olika kompetenser och två olika yrken men en yrkeskonstellation som förskolan ofta förbiser och inte tar tillvara i sin organisation. Konsten och dess utövare är en möjlighet i de mest skilda miljöer sammanhang och en mer olydig funktion i samhället. Den ska vi väl använda?

Vari ligger skillnaden?

I första anblicken kanske den avgörande skillnaden är konstnärens djupa materialkunskap och en skicklighet i att rita och måla. Men jag tror att den avgörande olikheten finns i hur konstnärer ser på omvärlden och en utvecklad självklarhet att våga ifrågasätta utan att kunna ge svar.  En yrkesverksam konstnär har ofta en förberedande utbildning på 2 år därefter 4-5 års högskolestudier och egen livslång praktik i att fördjupa sitt seende i att försöka förstå världen.  Vi är också många som varken ritar eller målar i vår egen praktik men vi vet hur vi gör barn och pedagoger modiga i måleri och teckning. Vi vet hur väcka lusten för att mota ut spöket som visar sig som prestationsångest.

Offentlig gestaltning och Reggio Emilia filosofins grundpelare

Ända sedan landstingens och kommunernas konstråd instiftades i början av 1900-talet har konstnärer haft offentliga uppdrag för samhällsinstitutioner som traditionella gestaltningar i form av måleri eller skulptur men det finns i samtidskonsten också projekt där konstnärer anställs för att arbeta med möten mellan människor. Dessa projekt går under benämningen relationell eller konceptuell konst och fokuserar på mänskliga relationer, demokrati, problemlösningar, helhetssyn och social interaktion.
Målsättningen kan vara att använda konst för att främja demokratiska processer eller att samarbeta med föreningsliv, boende och politiker som ett kollektivt kreativt skapande. En målsättning som återfinns i Reggio Emilia filosofin. När jag kom i kontakt med Reggio var det för mig som att komma hem.

Men där fanns ju inget?!

Uttalandet är inte originellt från en utställningsbesökare men precis som alla andra liknande situationer aktualiserar konstens sociala betingelser.  Att se något som konst är en inlärd vana som när den blivit tillräckligt inarbetad upplevs som naturlig och spontan. Men finns inte vanan finns inte heller förutsättningarna för vare sig igenkännande eller förståelse.

Ett sätt att bygga fram ett utställningsrum är att objekten som visas har olika laddning att det finns “svaga” uttryck tillsammans med ”starka” uttryck ett register som samspelar med sig själva med rummet och med besökarna.  Kan den tredje pedagogen ta skepnaden av ett konceptuellt och relationell uttryck?

När jag tittar på olika miljöer i förskolan så kan det visuella uttrycket vara starkt formulerat utifrån en vuxens blick, erfarenhet och perspektiv likt en konstruktör som har tänkt fram hur barnen ska/kan använda objekten och samtidigt öppnat upp en tomhet omkring platserna som öar i rummet med gömda eller glömda förbindelser och hopp i rummet.

Vad händer om platserna/zonerna skiftar fokus från det visuella till det mer idéburna, konceptuella, relationella, kooperativa? En hypotes att pröva fördjupat, envist ovisst och reflekterande där atelieristans roll närmar sig ingenjörens och forskarens, konstnären och upptäckarens. Jag tror att atelieristan måste gå ur och in i olika roller tillsammans med barn och rum plus att gå in i okända roller och funktioner för att se in i okända världar.

Hur utmana ett igenkännande en blicks vaneseende och samtidigt vara inuti en utvecklingspotential att tålmodigt invänta, hålla frågorna varma, platserna levande, att låta den zon som är inaktiv utifrån kroppens perspektiv vara kvar och vänta på vad?  För vad vet vi om barnens blick och hur deras görande påverkas i de till synes inaktiva zonerna? Det oladdade kanske är själva drivkraften? Det oladdade kanske gör det laddade synligt stiger ut i rymden, under bordet i kartans mitt.


En reaktion på ”Atelierista och Relationell pedagogik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s