Vad är meningen med att filosofera med konst?

Nollzons första Gäst är Adam Wallenberg som är  konst- och filosofipedagog på Moderna Museet i Stockholm.

Barn från förskolan och uppåt kan filosofera. Vuxna filosoferar på ett sätt, barn filosoferar på ett annat. Hur skapar vi ett filosofiskt möte? Det behöver inte handla om ett samtal med ett verbalt språk. Det är kärnan i min praktik att hela tiden utforska vad det innebär att filosofera och hur vi kan göra detta. Det jag försöker förstå är var gränsen går mellan enbart ett vardagligt tänkande och ett tänkande som består i det vi kan kalla för ”filosofiskt”. Hur kan jag som konst-och filosofipedagog öka halten av filosoferande i mötet med konsten utifrån barnens eget perspektiv? Och hur kan vi som pedagoger relatera till mening när vi möter barn och unga? Här vill jag dela med mig av några reflektioner kring mening i relation till filosoferande och konst.

Min bakgrund

Jag började arbeta med filosofi med barn (philosophy for children, eller “p4c”) 2013 då jag studerade filosofi på Södertörns högskola. Sedan dess har jag varit “husfilosof” på Filosofiska förskolan i Stockholm, arbetat som filosofilärare på gymnasiet och nu som konst- och filosofipedagog på moderna museet i Stockholm. Min filosofiska ”palett” består av kontinentalfilosofi, religionsfilosofi, fenomenologi, hermeneutik, existentiell filosofi, japansk filosofi, filosofisk praxis med fokus på barn och unga samt estetik.

Filosofipedagogik handlar om att skapa filosofisk dialog. Konstpedagogik handlar om att möta konst på olika sätt. Det jag har gjort på moderna museet är att skapa en filosofipedagogisk dimension, det vill säga, utifrån konsten skapa filosofisk dialog. En filosofisk dialog är en process utan bestämt mål som pågår i samtal, tystnad, i rörelse, i text och i olika konstnärliga språk. Vad är det som sker? Hur kan den filosofiska processen integreras med måleri? Vilka kriterier krävs för att filosofera?

Vad är det att filosofera?

Det vi inom pedagogiska sammanhang kallar för “filosofipedagogik” handlar i grund och botten om att hjälpa barn och unga till att träna sin filosofiska förmåga. Alltså, ”hur” filosofera? Vad är nu detta? Är det att tänka analytiskt? Att öva upp sitt verbala språk? Är det att tänka klart, tydligt och strukturerat? Är det att skapa ett djup i sin förståelse?

Frågor leder till fler frågor och här vill jag vara ödmjuk och säga att det finns inget korrekt sätt att se på det (om vi trodde det är frågan om vi fortfarande är filosofiska). Att filosofera för mig handlar inte om att göra hjärngympa. Det är visserligen ett viktigt verktyg att tänka logiskt, men att filosofera har ett värde i sig som jag ser det. Och jag tror det bör vara något mer än logiskt resonemang. Det behöver inte ha ambitionen att resultera i ett svar, eller en lösning på ett filosofiskt problem.

Det kan resultera i flera perspektiv, att barnen får träna sig i att ta ställning och värdera påståenden, göra distinktioner för vad som är rätt och fel och komma med olika argument kring detta. Att filosofera kan handla om att definiera begrepp, som Hannah Arendt så poetiskt uttrycker det “att tina upp frusna begrepp”. Vi värmer upp språket så det kan smälta. Även den tyska filosofen Hans-Georg Gadamer talar om att förståelse är när någonting smälter, den händer med oss. Vi kan inte kontrollera filosoferandet för mycket, det är ett öppet utforskande som sker organiskt inom vissa ramar. Därför är det så svårt för många att förstå vad det ska leda till, speciellt idag när vi inom t ex skolan måste ha mätbara resultat och omdömen.
Det betyder inte att vi inte kan ha stor nytta av filosoferande, eller att det inte går att mäta eller relatera till omdömen och betyg i sammanhang som skolan. När vi filosoferar med barn och ungdomar måste vi utgå från deras livsvärld och intressen. Det man som filosofisk samtalsledare till stor del gör är att hjälpa barnen urskilja det filosofiska, ställa motfrågor och fördela ordet.

Varför filosofera?

Att filosofera är att bli en motståndskraft. Att filosofera är att med tanken och kroppen skapa en rörlighet och att bli en rörelse. Att både ta emot, lyssna, vara uppmärksam, närvarande men samtidigt aktiv i det kritiska och kreativa undersökandet i gruppen.

När man filosoferar utifrån ett existentiellt perspektiv är man beredd att tappa bort sig själv, för vi filosoferar här med vårt varande som subjekt snarare än enbart med abstrakta tankeexperiment. För mig handlar det om att integrera och pendla mellan det konkreta och det abstrakta utan att den ena får överhanden. Det handlar på sätt och vis om att gå vilse, att utforska en terräng utan facit.

När vi filosoferar i grupp kan man se att flera saker pågår. En aspekt är de saker man praktiskt förmågar man övar sig i. Det kan vara att lyssna på andra, att tolka stoff, att värdera påståenden och idéer, att ifrågasätta och ta ställning, att komma på nya perspektiv och lösningar, att reflektera tillsammans med andra. Listan kan göras lång på saker som man övar upp sig i och som kan vara värdefulla för de som deltar i samtalet, även om det inte får blir för instrumentellt att filosofera. Det måste få vara en frizon för att fritt få utforska och ”make sense” av de stora frågorna.

Vi kan även se på det utifrån en fenomenologisk aspekt. Hur upplever vi filosoferandet? Det är den aspekten jag har valt att fokusera på när jag försöker forska kring vad vi gör, vad filosoferandet gör med oss, vad som händer med mig som samtalsledare, osv. Det är lätt att som filosofisk praktiker hamna i det rent pedagogiska och praktiska så som hur man konkret bygger upp samtalet (dvs själva ”skelettet”). Därmed tappar vi kanske något viktigt, för detta är bara en del. Att filosofera är att öppna upp dolda dimensioner av tillvaron och ge det djup, flera nyanser. Att våga ställa just den där frågan som kan ställa allt på sin spets. Det bör inte vara en intellektuell lek. Att filosofera berikar oss som människor. Det är inte en universell lösning för fred på jorden på något sätt men det är nyttigt för att det ger näring och substans till vår existens på ett konkret sätt.

Mening idag

I vårt samhälle idag har vi brist på möten om allmänmänskliga saker. Det finns en risk att detta urholkar oss på flera sätt som medmänniskor men också som människor. Vi har en naturlig förundran som vi tappar bort. Vi blir alltmer individualistiska på gott och ont. Att filosofera handlar om att få kontakt med en genuin förundran och tillsammans med andra undersöka begrepp som vi tror oss förstå vid första anblick. Förståelsen i sig leder till nya frågor, men det vi gör är att fortsätta öva oss i att utmana oss själva. Det här kan låta moraliserande, men det är inget jag vill pracka på barnen, snarare vill jag ha det med i beräkningen när jag tänker kring samtalets poäng.

Det finns inom filosofihistorien olika uppfattningar om när det blir filosofi. En idé är att vi ska med vårt förnuft öva oss i rationellt tänkande och komma fram till lösningar genom att värdera rimlighet och hållbarhet i argument. Det finns de som är mer skeptiska till människans förmåga till rationalism och därför ser existentiellt värde, perspektiv och mening som mer relevanta och möjliga byggstenar när man filosoferar.

Jag har sedan några år tillbaka intresserat mig för meningsdimensionen i filosofiska samtal med barn och unga. Är samtalen meningsfulla eller ej? Vad är det för skillnad på att förstå ett begrepp och att skapa mening kring det?
I skolan och pedagogiska sammanhang tror jag det finns en stark drivkraft till att skapa mening men att man inte riktigt har tid eller verktyg till att göra det. För hur skapar man mening? Istället för att se filosoferandets yttersta syfte vara att uppnå sanning, kan man baka in mening och värde som andra ”syften”. Hur relaterar dem med varandra i min egen pedagogiska praktik? Hur skulle den psykiska och existentiella hälsan se ut om vi i Sverige hade en mycket större meningsdimension i skolsystemet? Ett sätt vore att införa filosoferande samtal som de har gjort i skolan i Australien varje vecka i alla årskurser. Fler och fler länder börjar uppmärksamma värdet av att låta barnen få filosofera. Det jag försöker arbeta med är att integrera existentiell filosofi, hermeneutik och fenomenologi med filosofisk praxis med barn och unga utifrån konstverk och konstnärlig verksamhet.

Meningen i filosoferandet

Meningsaspekten av att filosofera kan man undersöka på flera sätt för den glöms lätt bort. Är det meningsfullt att filosofera för deltagarna? Hur blir det meningsfullt i deras egen upplevelse? Måste det vara meningsfullt? Kan det vara meningsfullt utan att man själv förstår det helt och hållet? Ja, när blir mening till och vilka möjligheter finns i ett filosofisamtal med barn och unga att arbeta med mening? Vad menar vi med mening och är det relevant? Är det för subjektivt så det inte bör inrymmas i ett filosofisamtal?

I mitt sätt att se på det kan man inte utgå från premisserna att filosofiskt tänkande 1) bör ej och 2) kan ej förknippas med känslor, upplevelser och erfarenheter. Alltså, premissen att subjektivitet inte hör hemma i filosoferandet tror jag kan underminera samtalets meningshalt. Samtidigt kan självklart djupt teoretiska, metafysiska, epistemologiska samtalsämnen vara väldigt meningsfulla. Frågan är snarare ”hur” och vad som kan kategoriseras filosofi med barn och unga. Det här handlar förmodligen om filosofipedagogisk stil, men jag tror att det är ett stort misstag att per automatik utgå från dessa premisser ovan som ofta även inom filosofihistorien ända sedan Platon har blivit en slags sanning för många. Egentligen är väl även detta en värdering och ett perspektiv skulle jag nog påstå. Om vi utgår från att samtalen har potential att vara meningsskapande dialoger så kan man fråga sig varför ska vi göra det och hur ska vi göra det? En meningsskapande aspekt som jag tror är central är att det handlar om ett ”möte” kring allmänmänskliga frågor och att man skapar förutsättningar för en ”dialog” där den sk ”undersökande gemenskapen” är central. Det blir som sagt en motpol till ett individualistiskt samhällsklimat. Här handlar det om att ta in andra perspektiv, lyssna, vänta, fundera, hjälpas åt. Det jag har märkt är stärkande för barn och ungdomar som kommer till museet är nog främst den här aspekten. Det är även ett existentiellt möte, som inte handlar om att träna sig i att tänka analytiskt i första hand, utan att tillsammans försöka förstå vad det är att vara människa. Att tvingas konfronteras med likheter och olikheter är svårt men jag tror det behövs idag. Som samtalsledare kan man inte samtidigt läsa tankar utan bara utgå från sin upplevelse huruvida samtalet blev meningsfullt eller ej. Men det finns fler aspekter av mening att titta på.

När vi tolkar begrepp kan man säga att vi laddar världen med mening. Men det är inte självklart. Vad är då skillnaden på att ge begrepp en semantisk innebörd och att skapa mening utifrån dessa begrepp? Är det samma sak? Vad är det vi ska fokusera på i filosoferande samtal och övningar om vi är intresserade av att samtalet även kan handla om att skapa mening? Vi kan ju inte forcera fram mening, men vi kan ge utrymme för det på olika sätt.

När man arbetar med filosofisamtal med barn och unga finns det en oändlig mängd av övningar du kan göra. Ett exempel är att man kan dra ut en liten del av filosoferandet så som att värdera, eller att lyssna. Det brukade jag göra på förskolan Filosofiska, så kallade ”för-filosofiska övningar” med barn i 4-5 års åldern men jag gör det även med de yngsta åldrarna som kommer till Moderna Museet. När vi till exempel reflekterar över vad som är vad (definitioner, distinktioner, osv), så kan man säga att vi synliggör hur vi tänker och vad vi menar med olika begrepp och påståenden. Det i sig kan vara värdefullt.

Ju äldre barnen blir kan det vara meningsfullt att ta ett steg längre och fråga sig hur våra föreställningar och idéer relaterar till vår omvärld som individer (mikro) i gruppen (mezzo) eller på samhällsnivå (makro). Det handlar inte enbart om att så fort det till exempel är en epistemologisk (kunskapsteoretisk) frågeställning som ”vad finns och hur kan vi veta det?” så kan vi inte koppla detta till en existentiell och en etisk dimension. Tvärtom.
Att ha en insikt i vad vi kan veta om verkligheten kan i sig vara meningsfullt visserligen, men vad är det då som gör att vissa samtal tappar sin mening och vissa fylls av mening? Ett svar på den frågan tror jag ligger i ”hur” vi filosoferar och knyter an till det som sägs och ”att” vi filosoferar med barn och unga. Jag brukar skämta om att man i dessa samtal inte ska bli en ”huvudfoting”!

När kan vi se mening, skapa mening, ta emot mening, inte bara på en strikt intellektuell nivå? Kan man öva upp sitt seende som pedagog i att se och uppmuntra meningsskapande? Hur många meningsskapande övningar och frågor använder jag mig av som pedagog?
Att utmana sina föreställningar kan vara spännande och ibland svindlande, men jag tror det behöver kopplas till det konkreta, vår levda erfarenhet, med personliga exempel (min mening) som används för att sätta i relation till det större perspektivet (Meningen) så som man kan göra i sokratisk dialog eller existentiella samtal. Då står något på spel.
Om inget står på spel i filosofisamtalet missar vi förmodligen en möjlighet till ett djupare meningsskapande. Jag förespråkar det organiska i samtalet men tror på att genom att uppmärksamma meningsdimension i filosofiska möten kan vi kanske ännu mer ge barn och ungdomar en plattform för att motverka mycket av den meningslöshet som många känner. En sådan meningslöshet tror jag man kan skapa genom att ha ”möten med substans” vilket åtminstone jag ser som en av de största fördelarna med att filosofera. I mitt konstprojekt ”Konstmuseet som Katedral” som pågick mellan 2015-2016 träffades unga vuxna på moderna museet och filosoferade. Där var mötet själva essensen.

Hur filosoferar man med konst?

På Moderna Museet har vi sedan våren 2015 haft så kallade “filosofivisningar”, “filosofikurser” och “filosofiworkshops”. Man kan relatera till konst på så många sätt som pedagog! På moderna museet är jag intresserad av att se hur vi kan interagera med konsten filosofiskt i grupp. Jag vill skapa en filosofisk dialog mellan barnen men också mellan barnen och konsten (som blir en dialogpartner i sig). På det sättet är det en del av den tredje pedagogen som får ett tilltal, en röst som vi kan spegla och utforska som språngbräda i samtalet. Vi kan ställa frågor till konstverken. Oftast har grupperna ett huvudtema som de arbetar med under sitt besök på museet. Det kan t ex handla om döden, identitet, språk, kropp, makt och verklighet. Det är sådana ämnen som är svåra att tala om och som vi därför sällan talar om.

Här kommer konsten in i bilden. Jag kallar det för ”Philosophizing with Art” (PwA) och skriver just nu på en bok om detta. På museet har vi möjligheten att låta konstverken bli våra dialogpartners i vårt filosofiska utforskande. Vi kan ställa frågor till konsten och se vad som händer. Konsten kommer till liv och blir inte statiska objekt när vi börjar tala med dem och lyssnar på vad de kan berätta för oss. Man kan säga att konstens ”liv” öppnar sig, men där krävs det vissa nycklar. En nyckel jag använder mig av är att ställa rätt fråga vid rätt tillfälle (något som givetvis inte går att förutse).
Filosofipedagogens uppgift är att leda samtalet vidare, fördjupa det och i det här sammanhanget låta konsten få liv och bli en slags motståndskraft för barnens egna föreställningar. När konsten irriterar så har vi en ingång att börja tänka djupare, men det slutar ofta där. I dessa samtal vill vi fortsätta genom att ställa frågor, vi vill vara kvar i dissonansen. Frågorna leder ibland bara till nya frågor, det är möten utan facit.

En fråga som jag ofta filosoferar kring är hur konsten filosoferar med oss? För att låta konsten filosofera med oss krävs det ett öppet sinne, en fantasirikedom, ett lyssnande, närvaro och intresse. Man kan upptäcka sådant som man själv inte hade kommit på, man kan associera fritt och skapa en rikedom av perspektiv som man sedan kan undersöka vidare.

Jag tror det är viktigt att belysa både bristen på meningsskapande strukturer i vårt samhälle och att vi i olika sammanhang så som på bibliotek, museer eller skolan bör värna ännu mer om barn och ungdomars rättighet till att få filosofera på ett sätt som bidrar till deras meningsskapande även på en existentiell nivå. Är all teknologi bra? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Finns sanning? Vad är det att existera?

Adam Wallenberg

Konst- och filosofipedagog, Moderna Museet (www.modernamuseet.se)
Vice-ordförande Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis (www.filosofiskpraxis.org)
Ledamot i Sällskapet för Existentiell Psykoterapi (www.sept.nu)

Ett tips!

Vill du lära dig mer om filosofisamtal med barn? Gå en distanskurs!

http://www.ltu.se/edu/course/F00/F0016P/F0016P-Filosofiska-samtal-med-barn-1.100861?termin=V18